Kanske en helt ny galenskap

Jag sa aldrig. Vad lär man sig av de orden? Jo, att aldrig säga den bokstavskombinationen.
Valborgs helgen bjuder nämligen på en helt ny aktivitet. Från att ha spritt hatord över spinningcykeln hela vintern och över det mesta som har med cykling att göra står jag nu vid en riktig racer själv.
Min kära sambo och jag har fått låna två riktiga turbomaskiner för att dra med ett cyklistgäng under söndagen. Vi vet nog inte riktigt vad vi gett oss in på då den lilla nätta sträckan ska ta oss drygt 7 mil framåt, men en sak är säker: Jag prövar något nytt, något som jag sa att jag aldrig skulle göra. Med den insikten tar jag min livskvalitet upp till en högre nivå genom att genomföra en uppgift jag inte trodde var möjlig. Den uppgiften, får mig att växa som person, oavsett om det leder till en fortsättning eller inte. För lite galet är det ändå, att trycka asfalt mellan två hjul.

Äntligen Licensierad Träningsinstruktör från SAFE

Skippar orden idag helt och hållet. Istället beskriver jag min känsla just nu med ett foto. För er som följt min resa i utbildningens tecken, vet att det varit ett riktigt pussel för att få ihop alla delar med heltidsjobb, träning och en ny yrkesutbildning. Men till sist, rodde jag alla segel i hamn! Jag är numera licensierad Träningsinstruktör!

När våren exploderar följer jag efter samtidigt som jag önskar att du också får en explosion.

Det är något med all denna växtlighet som exploderar i naturen just nu. Det är som om rötterna rycker i mina fötter och talar om för mig att det är dags att vakna. Dags att förverkliga mina ambitioner, våga satsa och sluta begränsa mina val som ibland är inlindade i en dimma av rädsla. För egentligen, vad har vi att förlora?

Jag träffar ofta människor som säger: 'Jag ska eller jag skulle vilja'. Så avslutar dom med: 'Men inte just nu eller det går inte'. Jag vill ta dessa människor och ruska liv i dom precis som våren greppar ett stadigt tag om mig. Jag vill tala om att allt är möjligt och att vi alltid har ett val. Ge dom livet så att de kan åldras med ett leende på läpparna och tänka: Jag gjorde det! Istället för att låta bitterheten vinna och säga: jag skulle ha gjort, men vågade inte.

Så ta fart, fundera på vad som är viktigt för just dig och vilka ambitioner har du med ditt liv. Och om de där sakerna du så gärna vill göra, ej finns inom räckhåll, se till att flytta kappsäcken lite närmare för var dag. Plötsligt står du där, framme vid målet som en vinnare. Den känslan, mina vänner, slår allt.

Vill ha fler sniglar i mitt liv. Eller iallafall farten.

Jag satt och tittade på Dig för nu några veckor sedan, det var på den tiden då inte ens tussilagon hade slagit ut. Du var inte alls medveten om min närvaro medan jag var högst medveten om Din. Dina långsamma balanserande rörelser fascinerade och skrämde mig på samma gång. Jag ville lyfta upp Dig och ta Dig till Ditt mål så det slapp gå så olidligt långsamt. Men vilket mål? Och vem hade talat om för mig att Du hade bråttom?
Tillslut rör jag vid Dig och snabbare än ett ögonblick försvinner Du för att söka skydd. Jag flyttar Dig till en säkrare plats, så ingen ska trampa på Dig. För Du ser ju inte, när omvärlden kommer farandes. De ser kanske heller inte Dig eller så ser de Dig, men tänker: Du betyder ingenting, Du är bara en snigel.
En kär väninna frågade mig för några dagar sedan: Om du var ett djur, vad skulle du vara då? Jag svarade: Jag är en fågel, men skulle vilja vara en isbjörn. Den symboliken är skrämmande. En fågel flyger snabbare än vinden och en isbjörn är en av världens tåligaste och starkaste djur. Men nu så här i efterhand, inser jag det skulle vara bra för mig att för en tid leva i sniglarnas värld. För tänk att slippa stressa, att inte behöva röra sig fortare än vad som krävs just då och kunna krypa in under ett skal när fara hotar. Jag skulle dock hoppas att det fanns en skyddande ängel som flyttade mig till en säkrare plats när dödsanden närmade sig mig med stora steg.
Konsten är att leva långsamt med fart och energi, att se världen förändras i den takt som blir behaglig, att njuta och slippa känna oro för vad som sägs och händer i ens närvaro. Att ha det det som vi alla eftersträvar inom räckhåll, harmoni och balans. En snigelvärld helt enkelt. 

När två världar slåss om min närvaro

Kraften drogs blixtsnabbt undan från mina ben och jag slog hårt och brutalt i backen. Det gjorde ont, väldigt ont. Egentligen passerade jag förbi varningsskylten om branten för några veckor sedan, men det gick lite för fort så jag hann inte läsa och tyda alla bokstäver. Inte lätt, när tempot gick i världsrekordfart på 100 meter. Inte ens Usain Bolt hade hunnit med.

Fallet dämpades som tur var av mina ovärderliga solstrålar som tog emot mig i sina kärleksfulla armar. De där solstrålarna som finns runt mig i levande form av vänner och en älskad sambo. Tänk att den där hjälpen kom i precis rätt ögonblick, som om att den redan visste att jag inte skulle få ihop alla bokstavskombinationer på den där skylten.

Så här dagarna efter står jag med ena benet i skuggan och ena benet i solen. Bara för att få känna lite extra på de två världar som slåss för att vinna min närvaro. Själv har jag redan utsett vinnaren och det är också det som gör mig till en vinnare. Av motgångar blir man stark, av smärta blir man tålig och av misstag blir man klok. Ge mig allt så ska jag ge det vidare, så kan vi alla snart stå i solen och titta på när skuggan passerar. Förbi oss.

Idag avsäger jag mig från besök av mina stresspöken. Ni är inte välkomna.

Då sitter jag här på tåget igen. I Stockholm väntar omtentan till Träningsinstruktör på SAFE och jag ber att stresspökena inte besöker mig idag. De stjäl mina kunskaper, förvandlar dom till ingenting, för att sen slänga dom i ett stort, svart hål. När jag sitter där i lokalen har det jag lärt mig, druknat i stress och prestation. Har funderat på sista tiden hur det kommer sig att jag, som inte haft svårt att studera tidigare i livet, plötsligt känner mig som en vilsen förstaklassare. Jag rotar kring en teori och till den återkommer jag. Men nu är nu och det viktigaste är att hålla de som hemsöker mig på behörigt avstånd. De där hemska stressmonstren.

Nytt tvåsiffrigt PB i Jägarvila

Från en magisk gräns till en annan i min värld som ibland består av jakten på träningsendorfiner. Med skakande ben och muskler som vrålar efter syre, tog jag och min kropp idag steget över till min drömnivå i Jägarvila. Sluttiden blev ett två siffrigt belopp istället för ett och jag tänker medan jag kämpar mot syreskulden:   

Tänk vad man klarar att toppa sin limit, om man bara vill. Tänk att man klarar att ta sig förbi den nästan olidliga smärtan och över på andra sidan, om man bara bestämmer sig för att så ska ske. Jag vet att inom mig finns en vilja av järn, allt jag behöver, är att hitta de verktyg som kan ta mig dit jag vill . 

Idag hittade jag verktyget och jag lovar er, det är bara början.

Slutresultat: 10:24

Jag faller pladask för" Coconut Tree/Mohombi ft. Nicole Scherzinger

Det är väl producerat och innehåller en text som får mig att skratta högt och det är oerhört säljbart. Själv går jag de senaste dagarna och nynnar på melodin samtidigt som jag hör det svenska stjärnskottet Mohombis lite barnsliga; varma röst tillsammans med snygga Nicole sjunga om sex och ännu mera sex. Det funkar och det kommer att funka som en sommarhit. Låten klättrar på listorna med all rätt, i sin hela enkelhet och sexighet.

Dålig uppladdning ger uselt resultat och det sker på bara ditt ansvar

Man lär så länge man vill lära och jag är riktigt besviken på mig själv idag, då jag verkligen inte gjort allt för att prestera som jag önskat. Så varsågoda att läsa om mina misstag för likväl som jag klappar mig på axeln vill jag ibland också slå.

För lite sömn pga av en mage som fått några handfulla smågodisar en fredagkväll ( jag kan inte äta smågodis, får så ont i magen och ändå gör jag det??) Ett mål mat för lite innan mitt pass idag och så  lite vätskebrist på det? 2-3 kilometers uppvärmning inför ett kortlopp är vad jag brukar köra, men la mig på en alldeles för hög intensitet (snitt 79 % ??) Och så tror jag att 3000 kilometer ska flyga fram? Hur tänkte jag egentligen? Jag gav verkligen inte min kropp en chans att prestera efter förmåga och önskemål, jag kan ju så mycket bättre.

Sista 1000 meterna i det medelsvåra spåret var en enda stor helvetesplåga då jag tvärstoppa i spåret. Det har inte hänt på väldigt, väldigt länge och det var en otäck känsla. Hade ingen orka att öka, knappt att ta mig i mål. Illamående och fly förbannad är två bra ord, jag ville kräkas men kunde inte, gjorde faktiskt ett försök att trycka ner fingrarna i halsen efter målgången med kramp i magen och illröda kinder.  

Det som tar mig vidare i denna resa, är läxan jag lärt mig. Om jag ska ut och maxprestera i spåret, ät och sov efter alla dess gyllene regler och värm upp efter förmåga, överprestera inte. Allt det där vet jag ju utan och innan, men ändå gav jag mig inte det....? För visst är det märkligt ändå, att vi vet vad som krävs för att lyckas och ge oss det vi vill i livet, men ändå ger vi oss själva bara hälften. Som att lägga ner hjärta och själ på ett fint omslag men när locket tas av från presentasken väntar där ingenting av värde. 


Uppvärmning: 3000 kilometer 79,1 % Maxpuls: 84.7 %

Lopp: 3000 kilometer snitt 90.2 % Maxpuls: 94 %    Tid: 13:18

Totalt inkl uppvärming/lopp/nedvarvning: 7.5 kilometer

Fint PB med armhävning på boll

Äntligen tittar formen fram, så ruskigt efterlängtad. Har känt en vändning i träningen nu sista två veckorna, adrenalinet formligen sprutar ut ur öronen på passen och jag är så stark. Var inte alls meningen med något PB idag, jag hade kört ett riktigt tungt bänkpass innan och saftat triceps efteråt för att sedan avsluta med lite stabilitet/styrka träning på bollen i form av mina special armhävningar.  Men det fanns tydligen mer att ge i några minuter till. Men sen, efteråt, skakade fingrar och händer. Huaaa!

Resultat: Fina 20 rep x 3 set

Några av mina bloggvänner som testat än?

Min bloggtid krymper en aning

Med hög hastighet kliver jag nu in i den fantastiska våren, det blir högsäsong på alla plan. Tävlingar, full träning med 9-11 timmar/veckan, heltidsjobb och studier till en ny yrkesutbildning som Träningsinstruktör/PT gör att jag gärna skulle vilja ha 8 dagars veckor. Tid till kärleksfull gemenskap med en älskad sambo är viktigare än någonsin och att umgås med vänner och släkt är också en energikälla jag vill ha mer av. Eller för den delen att 'bara vara' och inte göra eller tänka på någonting.
Som ni hör måste jag skära min tid någonstans. Så från att ha gjort minst ett blogginlägg varje dag sedan öppningen i September, blir det nu lite glesare, kanske ibland varannan eller vartredje. Jag hoppas att ni fortsätter att titta in, mina kära lärare. För Ni är helt enkelt bäst!

En doft man alltid längtar efter.

Så har den äntligen anlänt med sin förtrollande berusning. Sent igår kväll lät jag mina lungor fyllas med den efterlängtade lukten som får alla mina sinnen att löpa ikapp av lycka. Ett enda djupt andetag, vill få mig att dra tusentals till. Jag får aldrig nog. Om jag fick spara en doft alla årets 12 månader skulle jag spara denna.

Doften av blöt asfalt precis i gränsen mellan sen vinter och riktig vår.

Excentrisk träning mördar

Med sänkta vikter, total koncentration på hur övningarna ska utföras med rätt teknik och muskelkontakt som största fokus, genomförde jag dagens överkroppspass i excentrisk anda för att variera min träning. Kan meddela man tar slut rätt snabbt genom att "hålla emot" i bänkpressen på vägen ner, men ack så häftigt det var att känna hur musklerna arbetade på total max. Jag gick så sakta jag kunde ner till"dödläget" mot bröstkorgen  för att sedan pressa stången upp mot taket så fort jag kunde (vilket blir ca 3-4 sekunder mothållande) .Över till snedbänk i Smithmaskinen, axelpress och biceps hanteln. Samma sak, excentrisk träning på full sula. Trodde mina biceps skulle sprängas när blodådern tittade fram längs muskeln när jag "höll emot" på väg ner mot golvet. Läskigt.

När jag kom hem hade mina armar stora problem att schamponera håret, vilket snabbt för tankarna till morgondagens träningsvärk eftersom excentrisk värk ska vara den värsta (läs om det här). Den vill jag inte ens tänka på. Frågan är om jag tagit helt död på mina muskler i flera dagar framåt eller om den mördande träningen bara är levande begravd för att förhoppningsvis återuppstå.

Jag säger bara två saker ikväll: Mat i stora lass och sömn i mängder

Premiär för backträning & jag krossade motståndet

När bröstkorgen svider och mjölksyran pressar ut sitt gift i musklerna, ja, då är det bara att öka lite till. När illamåendet kryper upp och ner längs halsgropen, säger jag bara: Kör! Ta dig och kroppen över gränsen, för ni orkar!

Årets första backträning bestod av ca 2 km uppvärmning, 12 st ruscher upp över backen, ca 2 km hög intensiv löpning hem vilket sammanlagt blev ca 6 km. Ett par minuters vila för att sedan fortsätta i ytterligare 4.5 kilometer i en lägre intensitet. Dryga milen avklarad och jag skäms nästan för att säga det, men jag var inte trött när målgången kom vilket också pulsvärdena vittnar om, det finns mer att ge. Vilket egentligen innebär att nästa pass bjuder på en ännu mer svidande bröstkorg, värkande muskler och ett illamående som leker ta fatt i halsgropen. Faktum är att jag längtar, för min löpform sprängde faktiskt backen i småbitar.

Intensitet backträning/löpning: 86.4 % av maxpuls
Intensitet "efterlöpning": 82.6 %

R.I.O. - Like I Love You - & jag smälter

Jag & okomplicerad gladpop = kärlek. Jag är fortfarande svag för R.I.O `s Shine On som kom år 2008. "Like I love you" är dock mer opersonlig och med " mer lånade toner" från andra hits, men det gör mig ingenting. Den sätter igång mina lyckliga musikendorfiner.

För att du är värd det

Hur ofta är det vi tänker på att ge oss själva något vackert? Idag förverkliga det jag tänkt hela veckan, att ge mig själv en bukett med blommor. Bara för att jag är jag och för att klappa mig själv på axeln lite extra varmt. Mitt tips är, gör det du också. För att du är mer än värd det, flera miljoner gånger om.

Nu blandas de blå haven snart med vita

Så små och nätta, men ändå så starka och livskraftiga. Ja, det är faktiskt sant, vitsipporna är blåsipporna hack i häl för att blanda sig med sina släktingar i ett hav av det vackraste som går att skåda med blotta ögat. Jag förundras av naturens möjligheter och livsenergi, allt är så rent och utan bekymmer och funderingar. Allt går ut på att växa och leva just nu. En filosofi vi människor borde ta tillvara på.

Så liten med ändå så stark

Nu vaknar de blå haven

Min vårlycka blev helt komplett när jag fann dessa dyrgripar under förmiddagen som för övrigt var färgad av små ihärdiga regndroppar. Så sent som i torsdags letade jag på “mina blom ställen” och då fanns inte ett spår av de fridlysta underverken. För underverk är vad det är, med sina blå och violetta blad som starkt trotsar den kalla luften i väntan på solen. Nu ber jag till vädergudarna att snön ska hålla sig borta så de blå haven får sprida ut sina rötter under ytan och förtrolla världen ovanför.

 

Kort och underbart vackert

Undrar om det finns en vårlycka som varar kortare än denna? I tusental slår de ut sina blad mot solen och sluter sig envist när regnet kommer. I ett hav av gult, blått och vitt kommer de snart pryda våra parker. Då gäller det att vara med, för just den vårlycka går fort. Jag har hittat de första våghalsade blommorna och nu ser jag förväntansfullt fram emot att träffa hela kära släkten.

Jag lånar flyttfåglarnas livsfilosofi för en stund

Tre dagars ledighet från träning och “måsten” och jag har också verkligen haft semester på riktigt, det var länge sedan jag kopplade av så helt och fullt. Samlat kraft och umgåtts med min kärlek där vi hoppat mellan kartonger och möbler. Jag som tycker om att ha ordning i hemmet, har älskat kaoset. Ibland är det nyttigt att utsätta sig för sin motsats, bara för att se om man klarar av att hantera det.

Har däremot tillåtit mig funderat lite på vad jag verkligen vill göra i mitt liv, om det är så att jag går omkring och “önskar” eller om jag verkligen “tar saker till handling”. Vågar jag verkligen satsa eller viker jag innerst inne hän för tryggheten och fegar? Gör jag allt jag kan för att förverkliga mina ambitioner eller väntar jag på att någon ska göra jobbet åt mig? Lever jag i landet som står för begränsning eller i landet för möjligheter?

Att vara sann mot sig själv, våga titta på drömmar och ambitioner, är nyttigt för att leva i nuet och inte för mycket i framtiden. Livet är så fullt av möjligheter, allt vi egentligen behöver göra är att låta dom flytta in, låna dom över en tid, ta dom till verklighet för att sedan hitta nya. Så i takt med att flyttfåglarna flugit långväga för att låna ut sitt sällskap över en tid, ska jag hitta mina möjligheter och ta dom till handling, innan deras sällskap försvinner.

Vissa pussel är enklare än andra

Jag är glad att jag fixar läsa en instruktion för att sedan sätta ihop pusselbitarna till en fungerande och möbel. Alldeles på egen hand med diverse verktyg och muskelkraft om så behövs. Faktum är att en så till synes så enkel sak, stärker självförtroendet och ökar på självständigheten. 'Jag kan själv' är inte alltid rätt, då man ibland måste svälja stoltheten för att be om hjälp i många olika situationer, men just i detta läget fixar jag plocka ihop alla bitarna utan att det blir kaos. Och det är betydligt enklare än att lägga det utmanande livspusslet.

Vita vindsväggar och jag klarar vad som helst.

Det är något speciellt med vindsvåningar. Som att kliva upp från mellanläget till toppen av alla möjligheter. Kommer trivas här, där jag får smyga omkring omgiven av vita väggar. Det blir en bra plats för såväl återhämtning som kreativitet.

Kraften kommer inifrån sägs det, men med en god energi utifrån växer sig kraften ännu starkare. Nu kan precis vad som helst hända, jag står med ena foten på okänd mark som viskar: Kör! Den andra foten står säker mark och säger: Törs du verkligen? Själv säger jag: Vad har jag att förlora?

Tvåhundratusen kilometer kärlek

Jag behöver varva ner. Varit ett tempo långt över hastighetsgränserna sen nyår, så nu dras det i handbromsen så jag slipper krocka med mig själv. Ingen träning på tre dagar, inga tankar på planering om vad som ska göras när eller hur.

På schemat står bara massa KÄRLEK med stora bokstäver. Imorgon går äntligen lasset till ett nytt gemensamt hem med min kära sambo Håkan. Nu tänker ni: Hur sjutton kan en flytt vara nedvarvande? Men faktum är, att med mitt livstempo kommer det bli rena semestern, att 'bara få' flytta och inte göra någonting annat.

Jag ska endast vandra på kärleksstigarna för att få tusentals kilometer av kärlek in på kärlekskontot. Längtar.